Thezzan

Jag tror inte på gud, visst tycker jag om kyrkans väderingar för det mesta, och jag förstår den frid som starkt troende finner i sin tro, men jag tror inte på gud, och om det nu skulle finnas en gud så tycker jag i såna fall väldigt illa om honom/henne...  Däremot tror jag på "guardians", tror det skulle kunna översättas med väktare eller skyddsänglar på svenska, eller andar kanske, vet inte om änglar är rätt ord... låter för nära gud och kyrkan... Det finns flera andledningar till att jag tror på dessa, en är att bra saker bara verkar falla ned i huvudet på mig när jag minst anar det, t ex Liza råkade jag hitta på blocket, efter att mamma sagt att jag fick köpa hund om jag betalade den själv dyker det upp en bordercollie som skulle ut på foder, dvs jag behövde inte betala nått alls, och att det sen var en så underbar hund som Liza ockå =) Samma sak gäller Roy, jag bara råkar vandra in i köket hos den underbaraste killen jag någonsin träffat <3

Men det största andledningen till att jag tror på "andar" eller vad man nu ska kalla dem, är att det alltid hjälpt mig när jag mått riktigt dåligt... Första gången det hände var januari 2009. Vid den tidpunkten hade jag precis gjort slut med förra pojkvännen, jag visste inte om jag skulle hoppa av husdjursvetenskapsutbildningen eller inte och jag mådde allmänt skit. En kväll när jag mådde som sämst var jag och Liza ute på kvällspromenad. Vi gick runt Natanaelkyrkan och av någon andledning fick jag för mig att jag skulle gå till farmor- och farfars grav. Jag hade Mp3.n med mig som jag alltid har när jag är ute och går, men pausade den när jag gick in på kyrkogården. När jag står där och funderar vad jag ska göra med mitt liv börjar Leonna Lewis- I´m you spela på min Mp3.

Kändes så mkt bättre när jag gick hem igen efter det, var riktigt glad =) Dagen efter slutade jag på husdjursvetenskapen, nån månad senare träffade jag Roy och nu läser jag en utbildning som jag verkligen trivs med och som jag tror jag kommer att älska att arbeta med i framtiden...

 

Andra gången var för bara några veckor sedan. Roy och jag hade bråkat, var säkert över nått totalt onödigt som kokat över men det slutade verkligen riktigt illa och jag var rätt ledsen. Beslutade mig för att gå till kyrkogården igen och hälsa på farmor och farfar för att kunna tänka klart. Den här gången gick jag och lyssnade på musik på mobilen. När jag står där, ganska upprörd, kommer Lalehs - live tomorrow i hörlurarna och mitt i låten ringer Roy =) Det var nästan lite komiskt. Tror mina farföräldrar tyckte jag borde sluta tycka synd om mig själv och ta tag i problemet, var lite känslan jag fick... Nu kan det här säkert bara vara i mitt huvud också, fantasier, men det kändes så verkligt, och det har hjälpt mig när jag behövt det...