Efter rättvik...
En hel helg i rättvik avklarad. Agilitymässigt inte en av våra bästa insatser. Som Roy sa It´s all in ur head. Yepp, jag vet inte vad jag förväntade mig. Ta mig upp till klass 3 så skulle jag helt plötsligt känna mig som ett proffs, men det funkade inte riktigt så så jag tror det blev lite kortslutning i hjärnkontoret. Jag har en superduper hund och jag vet att vi normalt inte har några problem med en klass 3 bana. Visst, det är svårt, tänker inte säga att det inte är det, men just nu är det mer tävlingspsykologi än hinderträning som behövs tror jag. Vi tog oss iaf runt sista banan i söndax så förhoppningsvis har jag kommit över den största spärren nu :P
Annars var gårdagen händelserik på grund av något helt annat än agility. Våran (dvs Roys jävla bil) bestämde sig för att lägga av när vi skulle åka hem. Batteriet, som fungerat jättebra hela helgen, var helt dött :S Vi fick hjälp, som tur var, av Annsofie och Jennifer att dra igång bilen i rättvik. Puttrade på till falun, där bilen gav upp igen, precis när vi körde in i falun. Lyckades hitta nån stackars snickare där som kom och hjälpte oss få igång bilen, som gick två sekunder och dog... Killen fick komma ut IGEN och den här gången fick han dra igång bilen. Bilen startade iaf, så vi körde iväg full fart hemåt. Jag började förstå att vi antagligen inte skulle ta oss hem, så hoppades vi kunde ta oss till gävle eller iaf storvik och bli hämtade av föräldrarna där. Ringde till mamma som skulle be pappa ringa upp oss, Hade precis lagt på luren när bilen dog igen, längs riks 80 typ 10 min utanför falun, inte den roligaste vägen att bli stående på... Skulle ringa upp föräldrarna men insåg att telefonen inte fungerade. Som tur var funkade Roys telefon. Stod längs den där jäkla vägen i ca 2,5 timme, och efter ett tag började det ju bli mörkt, innan föräldrarna kom och kunde bogsera bilen till Hofors... Var svinkall och dessutom superförkyld, men hade under de 2,5 timmarna åtminstonde fått lära mig samtliga svärord i engelska språket. Milt sagt, Roy var INTE glad...
Annars var gårdagen händelserik på grund av något helt annat än agility. Våran (dvs Roys jävla bil) bestämde sig för att lägga av när vi skulle åka hem. Batteriet, som fungerat jättebra hela helgen, var helt dött :S Vi fick hjälp, som tur var, av Annsofie och Jennifer att dra igång bilen i rättvik. Puttrade på till falun, där bilen gav upp igen, precis när vi körde in i falun. Lyckades hitta nån stackars snickare där som kom och hjälpte oss få igång bilen, som gick två sekunder och dog... Killen fick komma ut IGEN och den här gången fick han dra igång bilen. Bilen startade iaf, så vi körde iväg full fart hemåt. Jag började förstå att vi antagligen inte skulle ta oss hem, så hoppades vi kunde ta oss till gävle eller iaf storvik och bli hämtade av föräldrarna där. Ringde till mamma som skulle be pappa ringa upp oss, Hade precis lagt på luren när bilen dog igen, längs riks 80 typ 10 min utanför falun, inte den roligaste vägen att bli stående på... Skulle ringa upp föräldrarna men insåg att telefonen inte fungerade. Som tur var funkade Roys telefon. Stod längs den där jäkla vägen i ca 2,5 timme, och efter ett tag började det ju bli mörkt, innan föräldrarna kom och kunde bogsera bilen till Hofors... Var svinkall och dessutom superförkyld, men hade under de 2,5 timmarna åtminstonde fått lära mig samtliga svärord i engelska språket. Milt sagt, Roy var INTE glad...
Kommentarer
Trackback
