Omplaceringar
Blir så himla ledsen, satt på blocket och kikade lite.Alla dessa omplaceringar =( Sorgligt. Jag förstår inte hur man kan göra något sådant? Att inte folk tänker innan de skaffar hund. Är alldeles för många hundar som omplaceras runt 1 års ålder, jag menar vad tänker folk med? Förstod man inte att man inte hade tid innan man skaffade hunden några månader tidigare. Kan inte tro att folk är så ego att de inte bryr sig, att hunden bara duger när den är liten och söt och sen kan man sälja den när den inte är kul längre. Förstår man inte att det är en levande varelse man skaffar och inte en leksak man kan stoppa i gaderoben när man är klar med den? Man skaffar en hund för resten av dess liv, och då är det ägarens ansvar att se till att hunden får ett så bra liv som möjligt. Hunden kan inte välja sina ägare, den kan inte flytta om den inte trivs. Är vi människor verkligen så mkt högre stående varelser än hunden så vi tycker det är helt okey att slösa bort ett helt liv, att låsa in hunden i vårt hem och låta den bli ännu en prydnadskudde på soffan? Jag säger bara HEJA PROBLEMHUNDARNA, de som protesterar, som tuggar sönder, skäller och rymmer. De märks, de kräver förändring i sitt liv.De som vägrar leva sitt liv som en prydnadskudde... Skillnad är de för de stackare som istället för att låta och märkas, lägger sig på soffan och väntar, de som mår dåligt i tystnad, de som är deprimerade och stressade, men som istället uppfattas som "lugna och snälla".
Blir så himla ledsen, inte bara över att tänka på alla deprimerade soffkuddar utan för att jag vet hur underbart lviet kan vara när man verkligen lever med sin hund, när man gör saker tillsammans. Jag har aldrig haft en så nära relation till något djur som jag har till Liza. Vi vet precis vart vi har varandra. det första hon gör varje morgon är att säga "god morgon" till mig genom att hoppa upp med framtassarna i min säng och lägga sitt huvud på min axel, eller hur hon kommer springande när jag är ledsen (eller kommer och kollar hur jag mår bara för att nån gråter på TV.n). För att inte tala om ute på agilityplanen, när man står där i starten och vet att vi måste läsa varandra perfekt för att ta oss igenom, att vi båda älskar detta lika mkt och att vi är ett team, hon gör sin del, jag gör min, men vi måste båda lita på varandra och kämpa tillsammans. Den känslan är obeskrivlig och det gör mig ännu mer ledsen när jag läser annonserna, för det är inte bara hundarna som är förlorare, deras ägare vet inte vad de ger upp och det är ännu mer sorligt för det skulle krävas så lite för att de skulle upptäcka det... 
