Livrädd och med massor av tankar
Sitter vid datorn och lyssnar spänt till ljudet av dunkande gastuber i min hall. Måste erkänna, jag litar inte på nått som kan explodera, även om det påstås vara ofarligt. Bara utseendet på de där sakerna ger mig kalla kårar,hua. Roy drog med Micke och Jenny till Sandviken, skulle med Micke till hofors sen och kolla på mickes maskin som typ höll på att förfrusa tydligen. Jag var för trött för att haka på, orka liksom. Har spenderat hela dan inomhus, vilket känns, känner mig ungefär i stil med gastuberna, redo att explodera. Tror Roy gjorde rätt som lämnade mig själv en stund. Skulle ha vart hem till Jessica men flyttade det tills imorrn eftersom jag trodde jag skulle åka och träna runt lunch. Tyvärr blev det snorkallt och träningen blev inställd, så nu är samtliga aktiviteter flyttade tills imorrn. Japp, jag gillar kontraster, ena dagen ska vara skitseg, nästa fullspäckad.
Har, på tal om något helt annat, precis läst klart den helt underbara boken " taxar, kärlek och sorg" av Yrsa Stenius. Rekommenderas starkt till alla (tänker dock vara sexistisk och säga framför allt tjejer). Fick mig att börja fundera över mitt eget liv, och då, eftersom boken handlar mkt om hennes relation till sina hundar, om hundarna i mitt liv. Den största stjärnan e, utan tvekan, min bordercollie Liza. Jag har vart förälskad i bordercollies sen jag såg Fly i "babe"-filmen när jag var liten. Att de sedan helt dominerar på agilityplan gjorde inte saken bättre. När jag skulle köpa egen hund var det inget svårt val, jag skulle ha en vallhund, och då blev det, inte helt av en slump, en bordercollie. Men jag kunde inte ens drömma om att jag skulle få en sån fantastisk hund som Liza. Nu ska jag inte säga att hon är perfekt, långt därifrån. Hon är en typisk bitchig översittare, helt övertygad om att hon är bäst, vilket hon inte drar sig för att, med hot och blottade gaddar, tala om för alla som ifrågasätter det. Lite osäkerhet ligger det säkert i hennes översittarfasoner, precis som i de flesta med den attityden. Hon är väldigt mån om att allt ska gå rätt till, man går helt enkelt inte fram till henne och nosar henne upp i ansiktet, ett sådant oartigt beteende tolerarer hon inte. Liza föredrar helst äldre hundherrar som vet hur man uppför sig, som kan närma sig långsamt, fråga först innan de sniffar, som ger henne hennes space och inte kräver nått av henne. Tyvärr är det flesta hundar långt ifrån så civiliserade, vilket gjort att matte valt att helt enkelt säga, "nej, hon gillar inte andra hundar" när man stöter på någon promenerande hundmänniska ute på stan. Men det är nog Lizas största, och enligt mig enda "problem" och det var inte det jag skulle skriva om.
Det jag började fundera över när jag läste Yrsas bok, var Lizas förhållande till mig, och mitt till henne. Jag vill gärna skriva att jag läser Lizan, men det vore inte sant. Hon läser mig, hon vet vad jag känner, ofta innan jag själv gör det, och hon klarar helt enkelt inte av att se mig upprörd. Jag tror inte att hon tycker synd om mig, hon är en hund, hur intelligent hon än må vara, men som hund är en upprörd, ledsen elller arg flockledare en dålig sådan. Det är en risk för flocken, och Liza gör allt för att lugna ner mig. Hon har blivit så besatt av det att hon numera inte ens kan höra nån gråta på tv.n utan att kolla upp hur jag mår, för att inte tala om om jag råkar vara förkyld och snuvig. Jag tror faktiskt hon tränar mig, lika mkt som jag tränar henne, jag vet när hon vill gå ut, ha mat, ha vatten, när hon e nervös, mår dåligt, är nöjd, behöver åka och träna osv, och det beror nog inte på att jag e nån hundpsykolog, utan för att Liza har tränat mig att förstå vad hon säger, och skulle jag inte fatta på än gång, ja, då försöker hon bara förklara lite tydligare, underbara vovve!
LIza representerar på nått sett en trygg punkt i mitt liv, i en tid när allt annat förändras, när jag insett att man kanske måste växa upp ändå och få ordning på det här livet. Liza är enkel, hon är där, hon kräver inget och jag förväntar mig inget annat av henne än att hon ska finnas där med mig. Det är kärlek, men en enklare sort än den som jag känner inför människor, och det är nog det som gör det så underbart. Inga krav på framtiden, varken från mig själv eller omgivningen, inget annat än att ha kul ihop, att vara där. Det är nått som jag tror alla skulle må bra av att känna....
Har, på tal om något helt annat, precis läst klart den helt underbara boken " taxar, kärlek och sorg" av Yrsa Stenius. Rekommenderas starkt till alla (tänker dock vara sexistisk och säga framför allt tjejer). Fick mig att börja fundera över mitt eget liv, och då, eftersom boken handlar mkt om hennes relation till sina hundar, om hundarna i mitt liv. Den största stjärnan e, utan tvekan, min bordercollie Liza. Jag har vart förälskad i bordercollies sen jag såg Fly i "babe"-filmen när jag var liten. Att de sedan helt dominerar på agilityplan gjorde inte saken bättre. När jag skulle köpa egen hund var det inget svårt val, jag skulle ha en vallhund, och då blev det, inte helt av en slump, en bordercollie. Men jag kunde inte ens drömma om att jag skulle få en sån fantastisk hund som Liza. Nu ska jag inte säga att hon är perfekt, långt därifrån. Hon är en typisk bitchig översittare, helt övertygad om att hon är bäst, vilket hon inte drar sig för att, med hot och blottade gaddar, tala om för alla som ifrågasätter det. Lite osäkerhet ligger det säkert i hennes översittarfasoner, precis som i de flesta med den attityden. Hon är väldigt mån om att allt ska gå rätt till, man går helt enkelt inte fram till henne och nosar henne upp i ansiktet, ett sådant oartigt beteende tolerarer hon inte. Liza föredrar helst äldre hundherrar som vet hur man uppför sig, som kan närma sig långsamt, fråga först innan de sniffar, som ger henne hennes space och inte kräver nått av henne. Tyvärr är det flesta hundar långt ifrån så civiliserade, vilket gjort att matte valt att helt enkelt säga, "nej, hon gillar inte andra hundar" när man stöter på någon promenerande hundmänniska ute på stan. Men det är nog Lizas största, och enligt mig enda "problem" och det var inte det jag skulle skriva om.
Det jag började fundera över när jag läste Yrsas bok, var Lizas förhållande till mig, och mitt till henne. Jag vill gärna skriva att jag läser Lizan, men det vore inte sant. Hon läser mig, hon vet vad jag känner, ofta innan jag själv gör det, och hon klarar helt enkelt inte av att se mig upprörd. Jag tror inte att hon tycker synd om mig, hon är en hund, hur intelligent hon än må vara, men som hund är en upprörd, ledsen elller arg flockledare en dålig sådan. Det är en risk för flocken, och Liza gör allt för att lugna ner mig. Hon har blivit så besatt av det att hon numera inte ens kan höra nån gråta på tv.n utan att kolla upp hur jag mår, för att inte tala om om jag råkar vara förkyld och snuvig. Jag tror faktiskt hon tränar mig, lika mkt som jag tränar henne, jag vet när hon vill gå ut, ha mat, ha vatten, när hon e nervös, mår dåligt, är nöjd, behöver åka och träna osv, och det beror nog inte på att jag e nån hundpsykolog, utan för att Liza har tränat mig att förstå vad hon säger, och skulle jag inte fatta på än gång, ja, då försöker hon bara förklara lite tydligare, underbara vovve!
LIza representerar på nått sett en trygg punkt i mitt liv, i en tid när allt annat förändras, när jag insett att man kanske måste växa upp ändå och få ordning på det här livet. Liza är enkel, hon är där, hon kräver inget och jag förväntar mig inget annat av henne än att hon ska finnas där med mig. Det är kärlek, men en enklare sort än den som jag känner inför människor, och det är nog det som gör det så underbart. Inga krav på framtiden, varken från mig själv eller omgivningen, inget annat än att ha kul ihop, att vara där. Det är nått som jag tror alla skulle må bra av att känna....
Kommentarer
Trackback
